Masahiro Miyazaki är en forskare och författare som utan tvekan är dagens Tadao Umesao.
Jag tittade på hans senaste verk och var övertygad om att detta är en av hans bästa böcker.
Jag var övertygad om att detta var en av hans bästa böcker som någonsin skrivits.
Jag vill presentera ett utdrag från sidorna 70 till 77 i detta kapitel.
Det är en bok som måste läsas inte bara av det japanska folket utan av människor över hela världen.
När allt kommer omkring är dålig publicitet Japans svaghet.
Den moderna historiens sanning skiljer sig från vad efterkrigstidens historiker har analyserat och vad historieböckerna har skrivit, och i slutändan störtade Mao Zedongs planer Japan.
Det var Japan-Kina-incidenten (vänsterhistoriker kallar det "Japan-Kina-kriget") där Japan fångades upp i en konspiration som skickligt kläcktes av det kinesiska kommunistpartiet.
Världens skurkar lurade Japan, som var naivt och fullt av goda avsikter.
Konspirationen koncentrerades 1937.
"Japan respekterar internationell lag och värdesätter historiska fakta. Men i Kina är internationell rätt och historia bara politiska vapen. Vi måste grundligt avfärda teorin om den japanska inkräktaren och avslöja Kinas direkta lögner", säger Jason Morgan, docent vid Reitaku University.
Det kinesiska kommunistpartiet involverade Japan i att uttömma Chiang Kai-sheks Kuomintang-styrkor, som skulle ha tvingats slåss mot dem.
Den KMT-ledda "Republiken Kina" styrde Kina vid den tiden.
KKP:s mål var att förlänga kriget och få det att köra fast, för att på så sätt utmatta den japanska militären.
KKP skulle ta tillfället i akt när Kuomintang var utmattat och dess moral slappnade av och ta kontroll över landet.
Det var Mao Zedongs strategi.
Den bygger på ondskans logik hela vägen igenom.
Det nuvarande KKP beskriver ROC-armén, den dåvarande "reguljära armén", som en "låtsasarmé".
Historiska minnesmärken i olika delar av Kina är platser för deras politiska propaganda, så de positionerar KKP som legitimt och Chiang Kai-sheks armé som en falsk armé.
Det är en lättbegriplig historieförfalskning.
Chiang Kai-sheks armé begick en rad bisarra massakrer, bröt mot vapenstilleståndsavtalet utan att bry sig och bedrev propagandakrigföring som Nanjingmassakern i samarbete med väst.
Bakom detta låg Mao Zedongs listiga komplott.
Och bakom den låg Amerika.
Vad hände 1937?
Den 7 juli inträffade Tongzhu Bridge Incident (Liu Shaoqi och andra öppnade eld mot japanska trupper, vilket blev startskottet för kriget).
29 juli, Tongzhou-incidenten (hundratals japanska invånare slaktades i ett försök att provocera japanerna)
13 augusti, Shanghai-incidenten (urskillningslös slakt, Japan försvarar sig och den japanska opinionen är upprörd). Den japanska allmänna opinionen var upprörd)
10 december, Nanjingincidenten (Kuomintangs trupper flydde från staden och Nanjings befolkning välkomnade de japanska soldaternas intåg)
Denna serie av komplotter fick Japan att utöka sin frontlinje.
Det var Mao Zedong som var skadeglad.
I Hiromichi Mottekis "The Truth Behind the Sino-Japanese War" (Heart Publishing Co., Ltd.) påpekas att "Tongzhou-incidenten" gjorde Japan rasande.
Ett stort antal japaner massakrerades och de japanska medierna rapporterade om det i stor utsträckning.
De japanska medierna rapporterade om massakern på många japaner, och de överdimensionerade orden "Straffa det tyranniska Kina (= Shina)" prydde förstasidorna.
Det slutade dock med att den japanska regeringen formulerade fredsplanen Funatsu.
Enligt denna fredsplan skulle Japan ge upp de flesta av de intressen som landet hade skaffat sig i norra Kina sedan Manchuriet-incidenten.
Skurkarna lurade lätt det japanska folkets "goda avsikter".
Vem hade kunnat tro att Mao Zedong 1949 skulle upprätta en diktatorisk stat kallad Folkrepubliken på Himmelska fridens torg?
Japans passivitet, dåraktiga diplomati och dåliga propaganda bidrog i slutändan till att denna diktatur kunde upprättas.
Japans ödesdigra fel är dålig publicitet.
I "The Inside Story of China's War Propaganda" av den amerikanske journalisten Frederick Williams (översatt av Hideo Tanaka, utgiven av Fuyoshobo Publishing), står det skrivet: "Världen känner inte till dessa [kinesiska] grymheter. Om detta skulle hända i ett annat land skulle nyheten spridas över hela världen, och världen skulle krympa av fasa. Men japanerna är inte bra propagandister. Även om de var duktiga på att ta till sig västvärldens syn på handel och krigföring skulle japanerna ignorera propaganda, trots att deras fiende var den mest potenta propagandakraften i världen."
(Japanerna har ingen plan i sin konspiration för att resa statyer av tröstkvinnor, som fortfarande reses runt om i världen).
"Just de kinesiska soldater som massakrerade oskyldiga japaner i Manchuriet fick stöd av den japanska militären när de tillfångatogs, och i samurajandan 'Hata synden, inte syndaren' fick de höra 'Gör inte om det. Gå nu. De japanska generalerna skyllde inte massakern på de okunniga soldaterna utan på krigsherrarna i Nanjing, Moskva och den antijapanska propaganda som hade hamrats in i okunniga öron."
Ett nytryck av en oerhört viktig hundra år gammal bok finns nu tillgängligt.
"But are they samurai?" av J.W. Robertson Scott, illustrerad av Louis Ramakarz, översatt till modern japanska av Mitsuji Wanaka, med kommentarer av Miki Otaka (Hart Publishing Co., Ltd.).
Originalboken är ett propagandadokument som hade ett avgörande inflytande på den anti-tyska allmänna opinionen i USA för 100 år sedan, och dess originaltitel var "The Ignoble Warrior", som i japansk översättning har den lättförståeliga betydelsen "Är du fortfarande en samuraj?"
Denna propaganda, som skildrade de tyska soldaternas brutalitet i Belgien som om den hade ägt rum, spreds av britterna som ett strategiskt övervägande för att förhindra kritik av deras eget land i Japan.
Till exempel: "Liken var staplade i högar i ett ohyggligt tillstånd, och en tysk soldat tog med sig ett spädbarn, placerade det på toppen, satte barnets ben mellan liken och fotograferade den ohyggliga scenen" och "Tyska soldater sköt en ung man och en flicka framför deras föräldrar, band sedan ihop dem nakna, lindade in dem i halm och tände eld på dem. "
Varför är den här boken viktig? Det är en klassisk modell som symboliserar den politiska propagandans uppfinningsrikedom och ett perfekt uselt exempel där man kan lära sig hur propaganda är för att Japan ska vinna informationskriget.
Propagandan var så effektiv att Tokuma Ikeda (barnbarn till Yoshinobu Tokugawa), som då var officer i arméns generalstab, sade: "Denna enda bok har förvrängt min syn på Tyskland."
Den onda propagandan, inklusive bajonettuppsprättningen av spädbarn, avleddes efter kriget till den kinesiska författaren Iris Changs bok "Våldtäkten i Nanking", där "brutala tyska soldater" ersattes av "japanska soldater" som en modellversion.
Sedan "uppfanns" massakrer på krigsfångar, enhet 731, sexslavar osv.
Kunio Yanagida översatte först originalet till "The Ignoble Warrior" på villkor att han skulle vara anonym.
"The Ignoble Warrior" blev en lärobok för japanska propagandaorganisationer under kriget.
Den var ett exempel på hur politisk propaganda skulle bedrivas.
Iris Changs bok "The Rape of Nanjing" är full av lögner som om hon själv hade sett det, till exempel "Japanska soldater plundrade ockuperade territorier, överföll kvinnor och kastade upp spädbarn i luften och högg dem med bajonetter medan de skrattade."
En gång i tiden såg jag med missnöje på flygplatsbokhandlar i hela Asien, där högar av Penguin Books utgåvor av denna skitbok staplades högt.
Det visade sig att inte bara Kina utan även USA var med på tåget, och Storbritannien stödde en sådan internationell antijapansk propagandakonspiration.
Journalisten Masayuki Takayama kritiserade det i Weekly Shincho.
"Vi har alla hört talas om det. Under första världskriget attackerade den tyska armén som ockuperade Belgien hem och begick alla möjliga grymheter. Barn som skulle bli framtida motståndsmän fick sina handleder avskurna så att de inte kunde bära vapen. Förlossningssjukhus attackerades, sjuksköterskor våldtogs och spädbarn i kuvöser kastades upp och höggs med bajonetter.
Efter kriget letade dock "en förmögen man efter barnen utan handleder för att ta emot dem, men han kunde inte hitta dem".
I Arthur Ponsonbys bok "Wartime Lies" konstateras att "en genomgång av nyhetsrapporteringen under kriget visade att det inte fanns några våldtagna sjuksköterskor eller mördade spädbarn.
Kommittén för offentlig information (CPI) i USA var inblandad i sådan falsk information och fabricerade artiklar.
Denna organisation skapades av president Wilson, som vilseledde allmänheten in i kriget genom att skicka ut falska sändningar för att få en fördel i krigsansträngningen.
Det kan vara upphovet till den falska information som flyger runt i sociala nätverk i den moderna världen.
Lögner som inte hade förekommit vid Tokyorättegångarna framfördes av GHQ i en uppföljningsartikel och rapporterades av de antijapanska medierna.
Målet var att vrida historien till att japanerna var grymma och att de två atombomberna också var ett slag för rättvisan.
Historien lades obevekligt över historien om Tokyorättegångarna.
Kineserna nöjde sig inte med detta utan uppfann "Nankingmassakern", något som kineserna inte hade något intresse av.
Först fick de tidningen Asahi Shimbun att rapportera att 20.000 döda kroppar hade slaktats, men det tog inte hänsyn till dödsfallen från atombombningen, så de ökade antalet döda med en faktor 10.
Jiang Zemin, som sökte japanskt stöd, blåste upp antalet massakrerade i Nanjing ytterligare till 300.000, renoverade ett skitminnesmärke i Nanjing och utsåg det till ett måste för studenter och militär personal.
God vilja besegras faktiskt alltid av dålig vilja.
