I denna artikel utmanar professor Masaru Watanabe, en framstående professor emeritus vid Tokyos universitet, den konventionella berättelsen om global uppvärmning och förespråkar ett bredare, ”vidvinkelperspektiv” på klimatförändringarna. Han hävdar att det är att ”inte se skogen för alla träd” att enbart fokusera på CO₂ som orsak till uppvärmningen.
Med hjälp av data från bland annat NOAA visar han att lokala temperaturfluktuationer, såsom värmeböljor i Japan, främst påverkas av naturliga cykler i havsytans temperaturer och inte av CO₂. Han lyfter fram kontrasterande temperaturtrender i USA och Storbritannien under samma perioder och menar att temperaturförändringar inte är enhetliga globalt.
Artikeln presenterar också data som visar att den globala temperaturökningen under de senaste 20 åren har varit minimal och att urbanisering är en viktig bidragande faktor till lokala temperaturökningar. Den ifrågasätter effektiviteten i storskaliga avkarboniseringspolicys och argumenterar för att effekten av ett enskilt lands ansträngningar på den globala temperaturen i praktiken är obefintlig.
Denna insiktsfulla analys ger ett datadrivet motargument till det rådande klimatförändringsnarrativet och är oumbärlig läsning för alla som vill ha en djupare och mer nyanserad förståelse av frågan bortom det som vanligtvis presenteras i medierna.
Det sanna ansiktet av ”global uppvärmning” sett ur ett vidvinkelperspektiv
Om man vill göra en korrekt bedömning av något är det önskvärt att se hela bilden, ungefär som vid vidvinkelfotografi. En person som inte gör detta kallas ordspråkligt för någon som ”inte ser skogen för alla träd”.
När det gäller klimatförändringsfrågan, som ännu långt ifrån är avgjord, måste vi undersöka sanningen i den populära föreställningen att ”mänskligt CO₂ värmer upp jorden och orsakar skada” ur ett vidvinkelperspektiv i både tid och rum. Om CO₂ vore den enda orsaken till uppvärmningen skulle temperaturförändringar vara lika överallt. I verkligheten är det långt ifrån så.
Havsytans temperatur bestämmer öarnas klimat
Den naturliga cykliska fluktuationen i havsytans temperatur upptäcktes i slutet av 1900-talet. Temperaturen i ett öland påverkas av havsvattnets temperatur runtom.
Enligt USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) låg vattentemperaturen i haven nära Japan, inklusive Japanska havet, mer än 5 grader över genomsnittet denna sommar. Även om lufttrycket också spelar in är huvudorsaken till värmeböljan sannolikt det ovanligt varma havsvattnet. På senare tid har NHK:s väderrapporter ibland visat lufttemperaturen bredvid havsytans temperatur. Men om man tar en ”vidvinkelvy” och betraktar hela Stilla havet förändras intrycket helt.
Utanför USA:s västkust har vattentemperaturen legat ungefär 2 grader under genomsnittet sedan mars. Föga förvånande har temperaturen i San Francisco varit något lägre än genomsnittet, och även Los Angeles var svalare. Om NHK rapporterade detta skulle allmänhetens ”bild av global uppvärmning” utvecklas.
Förra sommarens värmebölja påverkades också av onormalt höga vattentemperaturer i närområdet. Men den övergripande bilden av Stilla havet var då en annan, med särskilt kalla hav runt sydspetsen av Sydamerika (under vintern). Utländska medier rapporterade ofta om den extrema kylan där.
Förra sommaren fanns det i Storbritannien, ett annat öland som Japan, ingen särskild avvikelse i havsytans temperaturer. Enligt brittiska Met Office låg hela landet nära genomsnittet, med vissa områden något svalare. Jag minns inte att NHK rapporterade om den kalla sydamerikanska kusten eller de genomsnittliga brittiska temperaturerna under juni–augusti förra året.
Uppvärmningen under de senaste 20 åren är knappt märkbar
Landtemperaturer stiger kraftigt på grund av urbanisering. Temperaturen i Tokyo har också stigit med cirka 3 grader på 140 år, främst på grund av dramatisk ökning av värmekällor (elförbrukning och biltrafik).
Vid slutet av 1900-talet undersökte NOAA 1 218 observationspunkter i USA:s 48 delstater (ett vidvinkelperspektiv?) och bekräftade stark uppvärmning i stadsområden. Därför beslutade de att urbana områden inte representerar ”jordens temperatur” och valde nya observationspunkter på landsbygden. Av de 112 platserna som valdes för de 48 delstaterna finns endast en i Ohio, som är 1,4 gånger större än Hokkaido. Detta nätverk kallas U.S. Climate Reference Network (USCRN) och har publicerat faktiska mätningar sedan januari 2005.
Från de kraftigt varierande mätvärdena under de senaste 20 åren uppskattas uppvärmningen till cirka 0,2 grader (knappt märkbar). Samtidigt blåste forskare och medier upp ”CO₂-uppvärmningskrisen”.
En temperaturökning på 0,2 grader kan inte ha orsakat drastiska väderförändringar. Som Taishi Sugiyama också skrev i denna kolumn finns det ingen trend av ökade skyfall eller stormar. När det gäller tyfoner i Japan är de ”tre stora tyfonerna från Shōwa-eran” fortfarande de värsta.
Den främsta orsaken till de senaste decenniernas stora regnskador är sannolikt förfallet av samhällsinfrastruktur som byggdes under högkonjunkturperioden.
Farsen med ”klimatåtgärder”
Den 11 juli presenterade NHK:s ”Ohayo Nippon” näringsministeriets plan på att från 2026 kräva att stora företag installerar solpaneler – som om det vore en storslagen idé.
Den 17 juli hyllade de det nya fartygsbränslet ”e-metanol” för dess CO₂-reduktion (det stora brittiska oljebolaget BP drog sig i slutet av maj ur produktionen av liknande flygbränsle, kanske för att de insåg att utsläppsminskning var omöjlig).
NHK:s redaktion verkar övertygad om att ”skräckinjagande global uppvärmning pågår” och att ”minskade CO₂-utsläpp kommer att rädda världen”, men detta är bara fantasier.
Under de senaste 20 åren har förnybar energi och elbilar spridits över hela världen. Under samma period har CO₂-halten i atmosfären snarare ökat. Alla reduktionsåtgärder har därför bara varit akademiska teorier.
CO₂-utsläpp är i stort sett proportionella mot energiförbrukningen. Låt oss se på detta med ett vidvinkelperspektiv. Anta att jordens uppvärmning är 0,1 grader på 10 år (som ovan) och att CO₂ orsakar hälften av detta (många tror att det är runt 5 %), och låt oss beräkna ”resultatet” efter 40 år.
Japan släpper ut strax under 3 % av världens CO₂. Utan att göra den enkla beräkningen visar resultatet att även om Japan skulle försvinna – dvs. om energiförbrukningen blev noll – skulle den förväntade uppvärmningen på 0,400 grader efter 40 år bara minska till 0,395 grader.
Även om det faktiskt skulle finnas exempel på utsläppsminskningar, skulle effekten vara flera magnituder mindre än hela landets nivå och i praktiken lika med noll.
Regeringen har öst enorma summor av skattebetalarnas pengar i form av bidrag och forskningsmedel på giriga personer som lägger fram tomma förslag. Det är dags att sätta stopp för denna fars.
När jag såg partiledardebatterna inför det senaste överhusvalet verkade antalet partier och kandidater som oroade sig för klimatfrågan ha minskat drastiskt. Till slut kommer antalet sannolikt att bli noll.
En lägesanalys, inklusive en introduktion till NOAA:s webbplats, finns också samlad i min bok från 2022, 14 Lögner om ”Klimatförändring och Avkarbonisering” (Maruzen Publishing).
