Följande är från en seriekolumn av Takayama Masayuki, som kommer att vara det sista numret av Weekly Shincho, som släpptes idag.
Denna artikel bevisar också att han är en unik journalist i efterkrigsvärlden.
Den här artikeln bevisar också att han är värdig Nobelpriset i litteratur eller fredspris.
Det är ett måste att läsa inte bara för japaner utan för människor över hela världen.
Slåss uppfriskande
Under kriget avancerade den 48:e divisionen, under befäl av generallöjtnant Tsuchihashi Yuitsu, in i portugisiska Östtimor och förblev stationerad där till krigets slut.
Waseda University professor Goto Kenichi skrev i Asahi Shimbun att denna ockupation var så brutal att den var svår att bära.
Artikeln säger att "den japanska armén ignorerade Portugals protester" och ockuperade ön, "skaffade mat lokalt" och avrättade många av de invånare som "samarbetade med de allierade gerillaaktiviteterna".
Artikeln drar slutsatsen att "40 000 öbor dog" efter att ha svultit ihjäl på grund av matbrist orsakad av bristen på mat.
Professor Aiko Kurasawa vid Keio University upprepade också argumentet och sa att "dussintals kvinnor på ön gjordes till sexslavar."
Hon framställde den japanska militären som "ond och brutal".
Asahi Shimbuns chefredaktör, Funabashi Yoichi, följde råden från dessa forskare och skrev en krönika där han uppmanade att "betala 1 miljard dollar i skadestånd till Östtimor."
Regeringen betalade också ett liknande belopp.
Efter kriget var för övrigt inte en enda medlem av 48:e divisionen åtalad för krigsförbrytelser.
Varför?
Försvarsministeriets "Annual Report on War History Research" innehåller en artikel av Nomura Yoshimasa som kallar Goto Kenichis och andras påståenden för en fullständig lögn.
Det är den mer exakta versionen.
Artikeln påpekar att ön var en del av neutralt portugisiskt territorium och därför inte var ett mål för ockupation.
Kort efter att kriget började landade dock australiensiska och holländska styrkor och ockuperade ön på ett självbetjänande sätt.
Faktum är att Yamashita Shinichi, professor vid Showa Women's University stationerad på ön, vittnade om att "Dai Nippon Airways hade påbörjat reguljär trafik mellan huvudstaden Dili och Yokohama, och basen låg på ön."
De australiensiska och holländska styrkorna hade detta mål i åtanke, så de förstörde flygbasen och fängslade Dai Nippon Airways anställda.
Tidigare var det normalt att japanska medborgare räddades om de hölls i ett neutralt land.
Japan fick tillstånd från den portugisiska regeringen att ockupera ön för att rädda japanska medborgare och landade på ön i februari 1942, besegrade de australiska och holländska styrkorna och skyddade de japanska medborgarna.
Bara detta gör det tydligt hur mycket av en lögn Goto Kenichis artikel var. När de japanska trupperna skulle ge sig av efter att ha utplånat de kvarvarande fienderna gjorde de infödda upplopp.
Västtimor, på västra sidan av ön, var holländskt territorium, och som ett resultat av att den japanska armén besegrade Nederländska Ostindien avskaffades valskatten och saltskatten som hade plågat invånarna.
Den östra halvan var dock portugisiskt territorium.
Skatterna förblev desamma.
Invånarna klagade över att detta var orättvist, och portugiserna började attackeras.
De bad oss att garnisonera ön och sa: "Snälla skydda dem."
Strategiskt är en garnison önskvärd, men att förtrycka invånarna är inte vår avsikt.
Så vi fick dem att godkänna att häva förbudet mot jordbruksredskap, binda invånarna och avskaffa saltskatten.
De upproriska invånarna kunde inte ens hålla skäror eller yxor.
De boende var nöjda.
Men även om de garnisonerade ön var 48:e divisionen motoriserad.
Ön hade inga vägar.
De kunde inte bekämpa de australiska trupperna på det sättet, så de anställde 30 000 invånare och började bygga vägar.
Samtidigt, enligt Nomuras tidning, började de också odla 10 000 hektar risfält för att ge mat för självförsörjning.
Bönderna som hade jordbruksredskap arbetade hårt och de lyckades odla ris två gånger om året.
Ris är nu en basföda för öns invånare.
Nomuras tidning säger att det fanns två komfortstationer.
Den ena var en privat anläggning som inhyste javanesiska och koreanska tröstkvinnor.
Den andra sattes upp av de boende, som bidrog med sina kvinnor.
På denna ö har "bytvister lösts i godo genom att erbjuda kvinnor. Vi samarbetade med dem utifrån den känslan."
Problemet var den australiensiska militären som skickade in spioner tre gånger för att undersöka situationen.
Men de lokala invånarna rapporterade omedelbart intrången och med deras hjälp fångades de alla tre gångerna.
De garanterade sina liv, lät de japanska trupperna telegrafera att de var en stor styrka och lät dem ibland tappa alkohol och cigaretter i nattens mörker.
Det sägs att dessa lyckostrejker var effektiva.
"Tack vare denna falska information har den australiensiska militären inte lagt hands på Östtimor till slutet av kriget" (Yamashita Shinichi)
Den 10 augusti 1945 skickades ett radiomeddelande till spionen där det stod: "Gläd dig! Japan har kapitulerat."
Den japanska sidan svarade i divisionschefens namn, "Tack för informationen."
Den andra sidan blev chockad och frågade om spionens säkerhet.
Han överlämnades veckan därpå.
De allierade styrkorna undersökte inte detta fall.
Det förstår jag mycket väl.
Divisionen kämpade kraftfullt.
Däremot är Goto Kenichi och Asahi Shimbun fula.
De borde skämmas över sig själva.
Denna artikel bevisar också att han är en unik journalist i efterkrigsvärlden.
Den här artikeln bevisar också att han är värdig Nobelpriset i litteratur eller fredspris.
Det är ett måste att läsa inte bara för japaner utan för människor över hela världen.
Slåss uppfriskande
Under kriget avancerade den 48:e divisionen, under befäl av generallöjtnant Tsuchihashi Yuitsu, in i portugisiska Östtimor och förblev stationerad där till krigets slut.
Waseda University professor Goto Kenichi skrev i Asahi Shimbun att denna ockupation var så brutal att den var svår att bära.
Artikeln säger att "den japanska armén ignorerade Portugals protester" och ockuperade ön, "skaffade mat lokalt" och avrättade många av de invånare som "samarbetade med de allierade gerillaaktiviteterna".
Artikeln drar slutsatsen att "40 000 öbor dog" efter att ha svultit ihjäl på grund av matbrist orsakad av bristen på mat.
Professor Aiko Kurasawa vid Keio University upprepade också argumentet och sa att "dussintals kvinnor på ön gjordes till sexslavar."
Hon framställde den japanska militären som "ond och brutal".
Asahi Shimbuns chefredaktör, Funabashi Yoichi, följde råden från dessa forskare och skrev en krönika där han uppmanade att "betala 1 miljard dollar i skadestånd till Östtimor."
Regeringen betalade också ett liknande belopp.
Efter kriget var för övrigt inte en enda medlem av 48:e divisionen åtalad för krigsförbrytelser.
Varför?
Försvarsministeriets "Annual Report on War History Research" innehåller en artikel av Nomura Yoshimasa som kallar Goto Kenichis och andras påståenden för en fullständig lögn.
Det är den mer exakta versionen.
Artikeln påpekar att ön var en del av neutralt portugisiskt territorium och därför inte var ett mål för ockupation.
Kort efter att kriget började landade dock australiensiska och holländska styrkor och ockuperade ön på ett självbetjänande sätt.
Faktum är att Yamashita Shinichi, professor vid Showa Women's University stationerad på ön, vittnade om att "Dai Nippon Airways hade påbörjat reguljär trafik mellan huvudstaden Dili och Yokohama, och basen låg på ön."
De australiensiska och holländska styrkorna hade detta mål i åtanke, så de förstörde flygbasen och fängslade Dai Nippon Airways anställda.
Tidigare var det normalt att japanska medborgare räddades om de hölls i ett neutralt land.
Japan fick tillstånd från den portugisiska regeringen att ockupera ön för att rädda japanska medborgare och landade på ön i februari 1942, besegrade de australiska och holländska styrkorna och skyddade de japanska medborgarna.
Bara detta gör det tydligt hur mycket av en lögn Goto Kenichis artikel var. När de japanska trupperna skulle ge sig av efter att ha utplånat de kvarvarande fienderna gjorde de infödda upplopp.
Västtimor, på västra sidan av ön, var holländskt territorium, och som ett resultat av att den japanska armén besegrade Nederländska Ostindien avskaffades valskatten och saltskatten som hade plågat invånarna.
Den östra halvan var dock portugisiskt territorium.
Skatterna förblev desamma.
Invånarna klagade över att detta var orättvist, och portugiserna började attackeras.
De bad oss att garnisonera ön och sa: "Snälla skydda dem."
Strategiskt är en garnison önskvärd, men att förtrycka invånarna är inte vår avsikt.
Så vi fick dem att godkänna att häva förbudet mot jordbruksredskap, binda invånarna och avskaffa saltskatten.
De upproriska invånarna kunde inte ens hålla skäror eller yxor.
De boende var nöjda.
Men även om de garnisonerade ön var 48:e divisionen motoriserad.
Ön hade inga vägar.
De kunde inte bekämpa de australiska trupperna på det sättet, så de anställde 30 000 invånare och började bygga vägar.
Samtidigt, enligt Nomuras tidning, började de också odla 10 000 hektar risfält för att ge mat för självförsörjning.
Bönderna som hade jordbruksredskap arbetade hårt och de lyckades odla ris två gånger om året.
Ris är nu en basföda för öns invånare.
Nomuras tidning säger att det fanns två komfortstationer.
Den ena var en privat anläggning som inhyste javanesiska och koreanska tröstkvinnor.
Den andra sattes upp av de boende, som bidrog med sina kvinnor.
På denna ö har "bytvister lösts i godo genom att erbjuda kvinnor. Vi samarbetade med dem utifrån den känslan."
Problemet var den australiensiska militären som skickade in spioner tre gånger för att undersöka situationen.
Men de lokala invånarna rapporterade omedelbart intrången och med deras hjälp fångades de alla tre gångerna.
De garanterade sina liv, lät de japanska trupperna telegrafera att de var en stor styrka och lät dem ibland tappa alkohol och cigaretter i nattens mörker.
Det sägs att dessa lyckostrejker var effektiva.
"Tack vare denna falska information har den australiensiska militären inte lagt hands på Östtimor till slutet av kriget" (Yamashita Shinichi)
Den 10 augusti 1945 skickades ett radiomeddelande till spionen där det stod: "Gläd dig! Japan har kapitulerat."
Den japanska sidan svarade i divisionschefens namn, "Tack för informationen."
Den andra sidan blev chockad och frågade om spionens säkerhet.
Han överlämnades veckan därpå.
De allierade styrkorna undersökte inte detta fall.
Det förstår jag mycket väl.
Divisionen kämpade kraftfullt.
Däremot är Goto Kenichi och Asahi Shimbun fula.
De borde skämmas över sig själva.
22024/8/26 in Onomichi
