29 mars 2018
I sin senaste kolumn i HANADA ger Hideo Tamura — Japans främsta ekonomijournalist — en skarp analys av hur Kinas globala ambitioner finansieras genom västvärldens medverkan.
Genom att knyta yuanen till dollarn och utnyttja IMF:s tystnad, driver Kina fram sin expansion via Belt and Road-initiativet och sitt auktoritära AI-baserade övervakningssystem.
Tamura menar att det enda sättet att stoppa Xi Jinpings ambitioner är att fullt ut liberalisera Kinas kapital- och finansmarknader i nivå med västvärldens.
Hideo Tamura är den enda ekonomijournalisten i Japan som verkligen förstår ekonomins realiteter.
Följande text är hämtad från hans ordinarie kolumn i början av månadens nummer av tidskriften HANADA.
Det är ingen överdrift att påstå att ingen annan journalist i Japan kan skriva en så träffsäker och insiktsfull ledare.
Det enda sättet att stoppa Kinas ambitioner
I sitt nummer från den 3 mars publicerade The Economist en artikel med titeln ”The West Misjudged China” (Väst har felbedömt Kina).
Artikeln beskriver Xi Jinpings maktkoncentration som ”despotisk” och erkänner att västvärldens – inklusive The Economists egen – förhoppning om att Kinas integration i marknadsekonomin skulle leda till demokratisering, var en illusion.
Men när det kommer till vad som faktiskt bör göras, erbjuder artikeln inga tydliga svar.
Den säger försiktigt att ”USA saknar vilja och förmåga att tygla Kina”.
Att en tidskrift som anses vara en röst för angloamerikansk finanskapitalism helt saknar ett finansiellt perspektiv är anmärkningsvärt.
Varför?
Därför att Kinas hot drivs av just finans.
Det var angloamerikanskt finanskapital och dess institutionella ombud — inklusive Internationella valutafonden (IMF) — som hjälpte till att expandera ”Kina-pengarna”.
Genom att styra och manipulera valutamarknaderna band de kinesiska myndigheterna effektivt yuanen till dollarn, vilket gjorde att massiva yuan-utgivningar inte ledde till kollaps.
Efter Lehman-kraschen i september 2008 utökade USA sin penningmängd dramatiskt.
Kina absorberade denna expansion i dollar, gav ut mer yuan och kanaliserade detta till inhemsk fastighetsutveckling och kapitalinvesteringar.
Följden blev att Kinas ekonomiska tillväxt nådde tvåsiffriga nivåer, och 2010 gick man om Japan i BNP och blev världens näst största ekonomi.
Kina använde detta momentum för att öka sin militära upprustning och började bygga och återta rev i Sydkinesiska havet.
Mellan 2007 och 2017 tredubblades pengautgivningen från Kinas centralbank, och militärbudgeten ökade med 3,9 gånger – båda i nästan samma årliga takt.
När Xi Jinping tillträdde 2012 strävade han efter att återuppliva det kinesiska imperiet genom ekonomisk makt.
Detta ledde till lanseringen av Belt and Road Initiative (BRI) 2013.
Med löftet om att investera 1 biljon dollar utomlands planerade Kina att bygga infrastruktur till lands och till sjöss i Sydostasien, Central- och Sydasien, Mellanöstern, Östafrika, Ryssland och Europa.
Även om det officiellt beskrevs som samarbete kring handel och investeringar, var det verkliga målet att monopolisera kontrollen över motorvägar, järnvägar, hamnar och flygplatser — även för militärt bruk.
Det var IMF som möjliggjorde och tolererade yuanens koppling till dollarn.
I utbyte mot tystnad fick det angloamerikanska finanskapitalet särskilda privilegier i Kina.
När Japan och andra asiatiska länder nådde en viss utvecklingsnivå, tvingade IMF — i linje med amerikansk-brittiska intressen — dem att liberalisera sina kapital- och finansmarknader och införa rörliga växelkurser.
Men när det gäller Kina, har ingen sådan yttre press funnits.
I oktober 2016 lade IMF till yuanen i korgen av särskilda dragningsrätter (SDR).
Bakom dollarn och euron gick yuanen om yenen och blev världens tredje största reservvaluta.
Formellt sett krävdes liberalisering av valutamarknaderna för att inkluderas — men detta var bara kosmetiskt.
I verkligheten skärpte Peking snarare regleringen.
Ändå var det ingen protest från vare sig Wall Street eller London City.
När president Trump besökte Peking i november 2017, tillkännagav Kina begränsad öppning av värdepappers- och försäkringssektorerna, vilket gladde USA:s finanskapital.
Samtidigt hade Storbritannien redan lockat yuanens clearingsystem till London före SDR-inträdet.
Sammanfattningsvis: Det internationella finanskapitalet, lett av USA och Storbritannien, har behandlat Kina som ett undantag — och på så sätt eldat på dess pengadrivna expansion.
Detta har inte bara stärkt Kinas militära hot mot sina grannar,
utan även ökat Xi-regimens övervakningskapacitet genom att påskynda utvecklingen av kinesisk IT, internetcensur och AI.
Nu rusar Xi-regimen mot att lansera en digital yuan.
Gränslösa kryptovalutor som bitcoin har blivit ett verktyg för rika kineser att kringgå kapitalrestriktioner — men för Xi är de ett dödligt hot.
Under hösten 2016 ledde kapitalflykt genom krypto till att 100 miljarder dollar i valutareserver försvann på bara två månader.
Regimen fick panik och förbjöd alla privata kryptohandelstransaktioner hösten därpå, men de förstår uppenbarligen teknikens potential.
Om den officiella yuanen digitaliseras och alla transaktionsdata samlas i statligt kontrollerade datacenter, kan Peking övervaka varje individ, företag, organisation eller opposition som använder yuan — både inom och utanför landet.
Genom att utnyttja kryptovalutors låga transaktionskostnader kan yuanen bli mer globalt användbar och ytterligare främja Kinas utlåning och investeringar utomlands.
Den digitala yuanen skulle bli det ultimata verktyget för Xi:s globala expansion och inhemska kontroll.
Det finns bara ett sätt att stoppa Xi Jinpings ambitioner:
Full liberalisering av kapital- och finansmarknaderna.
Om Kinas valuta och finanssystem öppnades i samma omfattning som i väst, skulle yuanen omedelbart bryta kopplingen till dollarn och förlora sin "magi".
Även som digital valuta skulle yuanen, om handeln var fri, stå inför risken för kollaps.
Att The Economist kritiserar Xi:s diktatur utan att kräva valutaliberalisering är inget annat än hyckleri.
Hideo Tamura
Specialkorrespondent, Sankei Shimbun
