Fortsättning på föregående kapitel:
Ett land utan hyfs
Det kinesiska kommunistpartiets (KKP) regim visar nu sin arroganta och påträngande attityd för hela världen.
Deras metoder består enbart av hot och skrämsel – det som kallas för "vargkrigardiplomati".
Japans tidigare ambassadör i Kina, Hideo Tarumi, delar med sig av en intressant episod i sin bok Hemliga protokoll från Japan-Kina-diplomatin: Ambassadör Hideo Tarumis kamp (Bungeishunju).
År 2021 deltog den tidigare premiärministern Shinzo Abe i ett symposium anordnat av en taiwanesisk tankesmedja.
Under evenemanget sade Abe:
”En kris i Taiwan är en kris för Japan, och därmed även för den japansk-amerikanska alliansen.”
Samma dag kallade det kinesiska utrikesdepartementet omedelbart in ambassadör Tarumi och meddelade:
”Ambassadör Tarumi måste infinna sig omedelbart.”
Men Tarumi hade andra åtaganden, och eftersom han redan blivit utsatt för upprepade trakasserier från den kinesiska sidan, valde han att ignorera kravet.
Som förväntat hotade departementet honom igen:
”Om du inte kommer, kommer alla framtida möten med dig att ställas in.”
Tarumi vägrade att böja sig för deras arrogans – och eftersom han hade en middag inplanerad senare – valde han medvetet att dyka upp sent på natten.
Där möttes han av taleskvinnan Hua Chunying.
Det var deras första möte.
Hua sade med kylig och högdragen ton:
”Jag har ett uttalande att framföra”, och började läsa upp ett protestbrev.
Hon läste i 20 till 30 minuter utan paus.
Efter att tyst ha lyssnat, svarade Tarumi artigt men med ironisk ton:
”Jag har alltid trott att Kina är ett land som värdesätter artighet och etikett.
Men i dag har jag för första gången insett att jag haft fel.
När jag bad om ett möte ignorerades jag. Men när ni har behov av mig, kallas jag in omedelbart.
Är detta beteendet hos ett land som har värderat hövlighet i tusentals år?”
Tarumis lugna men skarpa svar var beundransvärt – men episoden avslöjade också kinesiska tjänstemäns sanna natur: djupt rotad grovhet och arrogans.
Kanske skämdes Hua Chunying över sitt eget uppförande, för hon undvek sedan alla enskilda möten med Tarumi.
Det kinesiska folket själva känner ofta att de lever bättre under en ”gästkejsare” – alltså en utländsk härskare – än under sina egna Han-ledare som förslavar dem.
Historien visar faktiskt att Kina endast har blomstrat under utländskt styre.
Xi Jinping är fullt medveten om detta.
Han har omskrivit historien genom att slå samman Han-dynastins bedrifter med utländska dynastiers under det påhittade begreppet ”den kinesiska nationen” (Zhonghua Minzu).
På så sätt framställs Qin Shi Huang, kejsar Yang från Sui-dynastin, och till och med Djingis Khan som hjältar i en ”Han-centrerad kinesisk nation”.
De enorma territorierna som erövrades av den manchuiska Qing-dynastin – inklusive Mongoliet, Xinjiang och Tibet – presenteras också som Han-folkets ”naturliga domäner”.
Jag har aldrig sett en bedragare och markroffer lika fräck som Xi Jinping.
Men världen tror inte på sådana lögner.
Till och med Joe Biden antog mot slutet av sin mandatperiod en resolution som sade att Tibet borde få självständighet.
USA fördömer också den kulturella förstörelsen av uigurerna.
Donald Trump fördömer nu öppet Xi Jinpings bedrägerier och lögner.
Detta är världens syn på Kina.
Men Japan är annorlunda.
Istället för att inse sanningen om Xis Kina, släpar Japan efter – gläds över möjligheten att få låna pandor igen, eller firar att nötköttexporten till Kina återupptas.
Under det senaste kriget sprängde kineserna medvetet fördämningarna vid Gula floden för att hindra de japanska truppernas framfart, vilket dränkte en miljon civila.
De släppte 800-kilobomb på Shanghai bara för att väcka världens uppmärksamhet.
Det är samma Kina vi ser idag – ett Kina som inte tvekar att begå grymheter.
Och utan att tveka förvandlar de till och med pandor till vinstmaskiner.
Vi behöver bara se deras sanna ansikte.
Vi får inte lyssna på deras ord.
Om vi gör det, kommer det japanska folket att bli vilselett.
