Det enda sättet att stoppa Kinas ambitioner — Hur västerländskt kapital finansierar Xi Jinpings regim
Av Hideo Tamura, särskild korrespondent för Sankei Shimbun
(Ur hans fasta kolumn i tidskriften HANADA, 29 mars 2018)
Hideo Tamura är den enda ekonomijournalisten i Japan som verkligen förstår den ekonomiska verkligheten.
Följande text är hämtad från hans regelbundna kolumn i det senaste numret av tidskriften HANADA.
Det är ingen överdrift att säga att ingen annan journalist i Japan skulle kunna skriva en så exakt och skarpsynt ledare.
◎ Det enda sättet att stoppa Kinas ambitioner
I utgåvan av The Economist den 3 mars publicerades en artikel med titeln ”The West Misjudged China” (Väst överskattade Kina).
Artikeln erkände att förhoppningen — även hos The Economist själv — att Kinas integration i marknadsekonomin skulle leda till demokratisering var en illusion.
Men när det gäller lösningar erbjuder artikeln få svar.
Den hävdar försiktigt att ”Amerika saknar vilja och förmåga att begränsa Kina”.
För en tidskrift som sägs representera den angloamerikanska finanskapitalismen är avsaknaden av ett finansiellt perspektiv anmärkningsvärd.
Varför? För att Kinas hot drivs av finansiering.
Det var angloamerikanskt kapital och deras institutioner — som Internationella valutafonden (IMF) — som hjälpte till att expandera det kinesiska pengaflödet.
Genom valutakontroll och manipulation lyckades de kinesiska myndigheterna knyta yuanen till dollarn och upprätthålla ett system där massiv yuan-emission inte ledde till kollaps.
Efter Lehman-kraschen i september 2008 expanderade USA sin penningmängd dramatiskt.
Kina absorberade denna dollarökning, emitterade mer yuan och investerade det i fastigheter och kapitaltillgångar.
Resultatet blev tvåsiffrig ekonomisk tillväxt och 2010 överträffade Kina Japan i BNP och blev världens näst största ekonomi.
Kina använde detta ekonomiska momentum för att öka sina militära utgifter och bygga ut konstgjorda öar i Sydkinesiska havet.
Mellan 2007 och 2017 tredubblades PBOC:s pengautgivning och militära utgifter ökade med 3,9 gånger – båda i nästan identisk takt.
När Xi Jinping kom till makten hösten 2012 antog han målet att återuppliva det kinesiska imperiet genom finansiell makt.
Detta resulterade i lanseringen av Belt and Road Initiative (BRI) 2013.
Med ett löfte om att investera 1 biljon dollar utomlands planerade Kina att bygga land- och sjöinfrastruktur i Sydostasien, Centralasien, Sydasien, Mellanöstern, Östafrika, Ryssland och Europa.
Nominerat som ett samarbetsprojekt för handel och investeringar var det verkliga målet att monopolisera kontrollen över vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser — även för militära ändamål.
Det var IMF som tillät yuanens koppling till dollarn.
I utbyte mot tystnad kastade sig västerländska kapitalintressen över de privilegier Kina erbjöd.
När Japan och andra asiatiska länder nådde en viss nivå av utveckling tvingade IMF dem — i linje med amerikanska och brittiska intressen — att liberalisera sina kapitalmarknader och införa flytande växelkurser.
Men Kina undkom all sådan press.
I oktober 2016 inkluderade IMF yuanen i korgen för särskilda dragningsrätter (SDR).
Efter dollarn och euron gick yuanen förbi yenen och blev världens tredje största internationella valuta.
Formellt krävde IMF att Kina liberaliserade sin valutamarknad som villkor för inkludering, men detta var enbart kosmetiskt.
Peking har tvärtom förstärkt sina regleringar.
Varken Wall Street eller City of London har protesterat.
När president Trump besökte Peking i november 2017 tillkännagav Kina begränsade öppningar av sin värdepappers- och försäkringssektor, vilket glädde amerikanskt kapital.
Storbritannien hade redan etablerat yuan-clearingsystemet i London innan SDR-inträdet.
Sammanfattningsvis har internationellt kapital, centrerat i USA och Storbritannien, behandlat Kina som ett specialfall, vilket har drivit på dess penningdrivna expansion.
Detta har inte bara förstärkt Kinas militära hot mot grannländerna,
Utan även stärkt Xi-regimens auktoritära övervakning genom snabb utveckling av kinesisk IT, internetcensur och AI-teknik.
Nu rusar Xi-regimen för att lansera en digital version av yuanen.
Statslösa kryptovalutor som Bitcoin fungerar som verktyg för rika kineser att kringgå kapitalrestriktioner — men för Xi är de ett dödligt hot.
Hösten 2016 orsakade kryptodriven kapitalflykt en förlust på 100 miljarder dollar i valutareserver på bara två månader.
I panik förbjöd regimen all privat kryptohandel förra hösten, men inser tydligt teknikens användbarhet.
Genom att digitalisera yuanen och samla all transaktionsdata i statligt kontrollerade datacenter kommer Kina att kunna övervaka varje individ, företag, civilsamhällesgrupp eller oppositionell kraft som använder yuan, både inom och utanför landet.
Tack vare kryptovalutors låga transaktionskostnader kan yuanen bli mer användbar globalt, vilket uppmuntrar till fler kinesiska lån och investeringar utomlands.
Den digitala yuanen skulle bli det ultimata verktyget för både Xis globala expansion och inhemska förtryck.
Det finns bara ett sätt att stoppa Xis ambitioner:
Fullständig liberalisering av kapital- och finansmarknaderna.
Om Kinas valuta och finanssystem öppnades i samma grad som i väst, skulle yuanen förlora sin koppling till dollarn och därmed sin ”magi”.
Även som digital valuta, om den handlades fritt, skulle yuanen riskera kollaps.
Att The Economist kritiserar Xis diktatur utan att kräva valutaliberalisering är inget annat än hyckleri.
