Den 8 augusti 2018 rapporterade NHK som vanligt att en rättegång mot regeringen hade inletts angående den eugeniska skyddslagen som antogs efter kriget, som om de inte hade något som helst ansvar, som om allt ansvar låg hos den japanska regeringen och inte hos dem... Det är själva sinnebilden för ansvarslöshet, och det är ett bevis på NHK:s och Asahi Shimbuns skitrapportering.
Följande är ett kapitel som skickades ut till världen den 26 juni 2018.
Det är ett kapitel som Japan och världen bör läsa om.
Nog med fula kvinnor. Jag vill ha vackra kvinnor.
Takayama Masayuki är den enda journalisten i världen efter kriget.
Veckans nummer av hans vanliga kolumn i Weekly Shincho bevisar också på ett vackert sätt att min bedömning av honom är helt korrekt.
Läsare av hans böcker och kolumner har förmodligen sett de senaste rapporterna om lagen om skydd mot rashygien som antogs efter kriget av NHK och andra medier (jag slutade läsa Asahi Shimbun för länge sedan, så jag läste inte den, men jag gissade att den skulle likna NHK:s), som rapporterades i en ton som sa att den japanska regeringen hade gjort fruktansvärda saker utan något ansvar från deras sida ... och många människor måste ha tänkt, ”Vänta lite ... höll vi inte med om och främjade det? Jag är säker på att många tänkte så.
Takayama Masayuki klargör än en gång sanningen i denna fråga.
Jag vill ha en bättre kvinna
Asahi Shimbun avgudade MacArthur.
På morgonen när han avskedades och återvände till sitt land ropade ledarartikeln: ”General MacArthur ledde det japanska folket längs demokratins ljusa väg.”
MacArthur själv visste dock ingenting om demokrati.
Han uppmuntrade aktivt censur och förbjöd till och med publicering av artiklar som innehöll sanningen, men Asahi låtsades inte se det som ett gudomligt skådespel.
MacArthur blandade sig också i val.
Han lät en kvinna som var lämplig för GHQ ställa upp som kandidat och blev vald med ockupationsmaktens prestige.
Kvinnans namn var Shizue Kato.
I sin självbiografi skrev hon glatt om ockupationsmaktens intriger och sa: ”GHQ-generalen besökte mig plötsligt och övertalade mig att kandidera.”
Så passande en kvinna hon var.
GHQ hade ett stort uppdrag.
Det var att uppfylla Franklin Roosevelts sista önskan: ”Begränsa Japan till de fyra öarna och förinta det.”
Så de införde en konstitution som gjorde Japan försvarslöst så att även ett dumt grannland snabbt kunde förstöra landet.
De arbetade också för att reducera Japan till ett litet land med en befolkning som skulle blåsa bort om det skulle blåsa.
Tanken var att sprida konceptet att ”befria kvinnor från barnafödande och njuta av sex” (Margaret Sanger).
Om kvinnor inte föder barn kommer Japans befolkning att minska.
Lyckligtvis hade Japan Sangers favoritlärjunge, Shizue Kato, som var mycket bekväm.
Så hon skickades till representanthuset, och hon fick GHQ-rekommenderad legalisering av abort att hända.
Shizue var dock mer hänsynslös och hjärtlös än någon hade trott.
Förutom abort lade hon också fram ett lagförslag om att ”gallra bort dåliga gener” genom att rikta in sig på psykisk sjukdom och mental retardation.
Många japaner blev förskräckta, men socialistpartiet, som var i säng med GHQ, och tidningen Asahi samarbetade, och 1948 antogs lagen om skydd mot rashygien.
Den sociala moralen kollapsade, och av de 17 gravida kvinnorna gjorde 7 abort, och föräldrarna till de missbildade barnen tvångssteriliserades.
Nu fördömer ättlingarna till det parti som drev igenom denna djävulska lag och Asahi Shimbun högljutt tvångssterilisering.
De tror att de kan dölja det förflutna om de skriker tillräckligt högt.
De är ett lömskt gäng.
Dessa lakejer från GHQ försökte också förstöra Japans sexualmoral.
Japan hade en sedan länge etablerad red-light district-kultur.
Den renade världen från smuts, gav material till Rakugo och Joruri och gav näring åt många litterära gestalter.
Vid första anblicken genomgick red-light district-kulturen, som lever kvar i ord som ”första gången” och ”självförglömmelse”, flera reformer från Edo-perioden och framåt och blev en arbetsplats som var vänlig mot kvinnor (Hiroshi Sekine, ”The Novel Yoshiwara-shi”).
En kvinnlig parlamentsledamot kom för att förstöra den.
Trots att Kamichika Ichiko var en före detta fånge uttalade hon fina ord som ett helgon och släckte den traditionella Yoshiwaras ljus.
Efter det spred sig koreanska barer och andra sådana anläggningar från utlandet fula.
Men Asahi Shimbun, som är en dåre, säger fortfarande att Takako Doi är en förebild för kvinnliga parlamentsledamöter.
En dag kom Keiko Arimotos föräldrar för att besöka henne.
De sa att de hade fått ett brev och ett fotografi från sin dotter där det stod att Nordkorea hade kidnappat henne.
Takao Doi sa att det inte fanns någon chans att Nordkorea skulle kidnappa någon.
Detta upphävdes.
Om denna kvinna hade varit en godtagbar parlamentsledamot skulle hon omedelbart ha tillkännagivit Nordkoreas missgärningar och vädjat till världen om Nordkoreas kränkning av suveräniteten.
Men den här kvinnan sa till sina föräldrar att inte berätta någonting för någon.
När hennes föräldrar inte kunde vänta längre erkände Kim Jong-il bortförandet och meddelade dem också att ”Keiko Arimoto är död”.
Dödsdatumet var bara två månader efter att hennes föräldrar besökt Takako Doi.
Någon var inblandad i komplotten och förstörde bevisen.
Renho är parlamentsledamot med dubbelt medborgarskap, vilket är förbjudet enligt lag.
Hon sa att hon inte har någon anknytning till Japan och använder sitt japanska medborgarskap för att det är bekvämt.
På senare tid har hon blandat sig i frågan om sexuella trakasserier och anklagat japanska män för att vara snabba med att trakassera kvinnor sexuellt.
Hon har också offentligt sagt att Katsuya Okada är ”en riktigt tråkig man”.
Det är sexuella trakasserier i sig, utan behov av ursäkter.
Renho säger att det var ett skämt, men det är inte ens ett skämt.
Lagen om lika anställningsmöjligheter skapades för att öka antalet kvinnliga lagstiftare.
Fram till nu har många fula kvinnor trott att det är okej att vara en politiker som inte kan det japanska språket eller den japanska kulturen och som bara måste smickra Kina och Korea.
Nu räcker det med fula kvinnor.
Jag vill ha vackra människor.
Concerto for Violin and Orchestra in D Op. 77 (1987 Remastered Version) : II. Adagio
