20 juli 2018
Följande är från Nobuo Ikeda BLOG, som jag just hittade online.
< Frågan om komfortkvinnor urartade på grund av feminism Vad är ”sexslaveri”>
13 september 2014 kl. 11:32
Kategori Media
Asahi Shimbuns ”expiate view of history” är ett verktyg för försäljning och karriärutveckling.
En sökning i Asahi Shimbuns databas ger 7 419 poster för ”tröstkvinnor” och 1 046 för ”tröstkvinnor fördes bort med våld”.
Dessutom är de koncentrerade till huvudkontoret i Osaka.
Eftersom det finns många zainichi i Osaka blev det ett säljvapen att skriva artiklar som sympatiserade med dem.
Eftersom många av målgrupperna var hemmafruar bidrog troligen serien ”Women's Pacific War” under ledning av Kiyoyasu Kitabatake (redaktör för huvudkontoret i Osaka) i hög grad till att öka upplagan.
Artiklarna bestod av (oäkta) brev från kvinnor som var barn vid tiden för kriget.
Artikeln ”Jag såldes upp till två gånger” från den 24 juli 1991 lyder till exempel så här.
Sedan tänkte jag att jag återigen skulle arbeta för min far och bror och ge dem all den barnatro jag kunde.
Jag dolde tårarna som trängde fram i mina ögon och reste till ön Saipan tillsammans med 21 andra okinawanska kvinnor.
Detta var den 3 april 1939.
Jag fick veta att vi skulle till ett sockerrörsföretag, men när vi kom dit fick vi reda på att vi skulle vara tröstkvinnor åt militären.
Orsaken till detta var inte militärt tvång, utan fattigdom.
Det kan ha funnits fall där människohandlarna lurade kvinnorna att bli militära tröstkvinnor, men orsaken till ”tvång i vid bemärkelse” var inte militären utan skulden till människohandlarna.
Eftersom människohandel var olagligt redan på den tiden skyddade regeringen inte skulden till människohandlarna.
Som jag diskuterade med Toshihide Katayama i går är uppfattningen att endast krigsförbrytare av klass A och militären var skyldiga och att det japanska folket var offren en fiktion som skapades av de allierade för att juridiskt fastställa krigsansvaret vid Tokyorättegångarna.
Asahi Shimbun har organiserat historien i ”förövare och offer för aggressionskriget”, ett schema av gott och ont, och har täckt över det med vackra slagord som ”Kvinnors rättigheter” och ”Försoning med Asien”.
Bakom det faktum att en sådan kampanj har pågått i mer än 30 år ligger den speciella situationen i Osaka, där konkurrensen med Osaka Yomiuri och andra lokaltidningar är hård.
I Osaka kommer man långt om man skapar en ”säljbar produkt”.
Det var ändå länge sedan, så även om det fanns några lögner skulle det inte vara känt.
Den japanska militären, som är absolut ond, är den som förtalas, så det finns ingen anledning att oroa sig för att bli stämd.
En annan faktor som är unik för Asahi är dess karriärism.
Karriärerna för Kiyoyasu Kitabatake (chef för Osakahuvudkontorets planerings- och nyhetsavdelning → biträdande redaktionschef), Haruhito Kiyota (chef för utrikesavdelningen → biträdande redaktionschef för Tokyohuvudkontoret → representant för huvudkontoret i väst) och Hayami Ichikawa (chef för Seoulbyrån → chef för utrikesavdelningen → chef för Kinabyrån → chef för nyhetsbyrån), som stod i centrum för denna falska rapport, är mycket lika och rör sig mellan avdelningen för sociala frågor och asiatiska utlandsbyråer.
En annan gemensam nämnare är att de alla (med undantag för Takashi Uemura) har stigit i graderna.
Som jag har skrivit tidigare har Asahi traditionellt ett system med ”demokratisk centralisering” som förenar företagets redaktionella åsikter.
Artiklar om tröstkvinnor och kärnkraftverk censureras av en specialiserad desk.
Och endast reportrar som skriver artiklar som överensstämmer med företagets åsikt kan stiga i graderna.
Därför är det snabbaste sättet att komma vidare att massproducera artiklar som demoniserar militären och hyllar ”kvinnors rättigheter”.
Den förlåtande historiesynen, som innebär att den japanska militären för evigt måste be Asien om ursäkt för sina brott, var också avgörande för att rentvå Asahi Shimbun, som var en förövare.
Den fördes vidare som Asahis företagsteori, vilket ledde till hysteriska artiklar i den politiska sektionen om kollektivt självförsvar och andra frågor, och till bluffen om tröstkvinnorna i den sociala sektionen.
Reportrar som ifrågasatte detta hamnade på sidlinjen, och de som skrev intressanta artiklar om gott och ont, till exempel om strålningsbluffen, steg i graderna.
I det avseendet är det aktuella numret ett bra tillfälle att i grunden granska Asahi Shimbuns explicita historiesyn, som har fortsatt sedan omedelbart efter krigsslutet.
Ett totalt krig i modern tid kan inte utkämpas av militären ensam.
Kriget ägde rum tack vare samarbetet mellan byråkratin, som spenderade krigsbudgeten, den ekonomiska makten, som finansierade kriget, och massmedia, som ingöt ”Greater East Asia Ideal” i de soldater som drog ut i kriget.
President Kimura sade att han skulle ”fortsätta att framföra samma argument som tidigare”. Ichikawa, chef för Asahi Shimbuns pressbyrå, sade dock klart och tydligt att ”det inte förekom några tvångsutlämningar.
Den här frågan kommer inte att sluta förrän Asahi Shimbun drar tillbaka alla sina mer än 7.000 artiklar om tröstkvinnorna och erkänner att dess bevakning av tröstkvinnorna var helt och hållet nonsens.
Följande är från Nobuo Ikeda BLOG, som jag just hittade online.
< Frågan om komfortkvinnor urartade på grund av feminism Vad är ”sexslaveri”>
13 september 2014 kl. 11:32
Kategori Media
Asahi Shimbuns ”expiate view of history” är ett verktyg för försäljning och karriärutveckling.
En sökning i Asahi Shimbuns databas ger 7 419 poster för ”tröstkvinnor” och 1 046 för ”tröstkvinnor fördes bort med våld”.
Dessutom är de koncentrerade till huvudkontoret i Osaka.
Eftersom det finns många zainichi i Osaka blev det ett säljvapen att skriva artiklar som sympatiserade med dem.
Eftersom många av målgrupperna var hemmafruar bidrog troligen serien ”Women's Pacific War” under ledning av Kiyoyasu Kitabatake (redaktör för huvudkontoret i Osaka) i hög grad till att öka upplagan.
Artiklarna bestod av (oäkta) brev från kvinnor som var barn vid tiden för kriget.
Artikeln ”Jag såldes upp till två gånger” från den 24 juli 1991 lyder till exempel så här.
Sedan tänkte jag att jag återigen skulle arbeta för min far och bror och ge dem all den barnatro jag kunde.
Jag dolde tårarna som trängde fram i mina ögon och reste till ön Saipan tillsammans med 21 andra okinawanska kvinnor.
Detta var den 3 april 1939.
Jag fick veta att vi skulle till ett sockerrörsföretag, men när vi kom dit fick vi reda på att vi skulle vara tröstkvinnor åt militären.
Orsaken till detta var inte militärt tvång, utan fattigdom.
Det kan ha funnits fall där människohandlarna lurade kvinnorna att bli militära tröstkvinnor, men orsaken till ”tvång i vid bemärkelse” var inte militären utan skulden till människohandlarna.
Eftersom människohandel var olagligt redan på den tiden skyddade regeringen inte skulden till människohandlarna.
Som jag diskuterade med Toshihide Katayama i går är uppfattningen att endast krigsförbrytare av klass A och militären var skyldiga och att det japanska folket var offren en fiktion som skapades av de allierade för att juridiskt fastställa krigsansvaret vid Tokyorättegångarna.
Asahi Shimbun har organiserat historien i ”förövare och offer för aggressionskriget”, ett schema av gott och ont, och har täckt över det med vackra slagord som ”Kvinnors rättigheter” och ”Försoning med Asien”.
Bakom det faktum att en sådan kampanj har pågått i mer än 30 år ligger den speciella situationen i Osaka, där konkurrensen med Osaka Yomiuri och andra lokaltidningar är hård.
I Osaka kommer man långt om man skapar en ”säljbar produkt”.
Det var ändå länge sedan, så även om det fanns några lögner skulle det inte vara känt.
Den japanska militären, som är absolut ond, är den som förtalas, så det finns ingen anledning att oroa sig för att bli stämd.
En annan faktor som är unik för Asahi är dess karriärism.
Karriärerna för Kiyoyasu Kitabatake (chef för Osakahuvudkontorets planerings- och nyhetsavdelning → biträdande redaktionschef), Haruhito Kiyota (chef för utrikesavdelningen → biträdande redaktionschef för Tokyohuvudkontoret → representant för huvudkontoret i väst) och Hayami Ichikawa (chef för Seoulbyrån → chef för utrikesavdelningen → chef för Kinabyrån → chef för nyhetsbyrån), som stod i centrum för denna falska rapport, är mycket lika och rör sig mellan avdelningen för sociala frågor och asiatiska utlandsbyråer.
En annan gemensam nämnare är att de alla (med undantag för Takashi Uemura) har stigit i graderna.
Som jag har skrivit tidigare har Asahi traditionellt ett system med ”demokratisk centralisering” som förenar företagets redaktionella åsikter.
Artiklar om tröstkvinnor och kärnkraftverk censureras av en specialiserad desk.
Och endast reportrar som skriver artiklar som överensstämmer med företagets åsikt kan stiga i graderna.
Därför är det snabbaste sättet att komma vidare att massproducera artiklar som demoniserar militären och hyllar ”kvinnors rättigheter”.
Den förlåtande historiesynen, som innebär att den japanska militären för evigt måste be Asien om ursäkt för sina brott, var också avgörande för att rentvå Asahi Shimbun, som var en förövare.
Den fördes vidare som Asahis företagsteori, vilket ledde till hysteriska artiklar i den politiska sektionen om kollektivt självförsvar och andra frågor, och till bluffen om tröstkvinnorna i den sociala sektionen.
Reportrar som ifrågasatte detta hamnade på sidlinjen, och de som skrev intressanta artiklar om gott och ont, till exempel om strålningsbluffen, steg i graderna.
I det avseendet är det aktuella numret ett bra tillfälle att i grunden granska Asahi Shimbuns explicita historiesyn, som har fortsatt sedan omedelbart efter krigsslutet.
Ett totalt krig i modern tid kan inte utkämpas av militären ensam.
Kriget ägde rum tack vare samarbetet mellan byråkratin, som spenderade krigsbudgeten, den ekonomiska makten, som finansierade kriget, och massmedia, som ingöt ”Greater East Asia Ideal” i de soldater som drog ut i kriget.
President Kimura sade att han skulle ”fortsätta att framföra samma argument som tidigare”. Ichikawa, chef för Asahi Shimbuns pressbyrå, sade dock klart och tydligt att ”det inte förekom några tvångsutlämningar.
Den här frågan kommer inte att sluta förrän Asahi Shimbun drar tillbaka alla sina mer än 7.000 artiklar om tröstkvinnorna och erkänner att dess bevakning av tröstkvinnorna var helt och hållet nonsens.
2024/8/26 in Onomichi
