Följande är hämtat från dagens läskolumn i Sankei Shimbun.
Som jag redan har nämnt var det jag som fick höra av min mentor på mitt älskade alma mater att jag för alltid skulle stanna på Kyoto University och bära det universitetet på min rygg.
Vid den tiden cirkulerade följande kommentar om skillnaden mellan University of Tokyo och Kyoto University.
Tokyos universitet är en värld med apstänger.
Det är ett vertikalt samhälle som domineras av en enda professor med absolut makt.
Kyoto University är däremot ett parallellt samhälle där tvärvetenskaplig forskning är möjlig oavsett ideologi, med Yuji Aida till höger och Kiyoshi Inoue till vänster, vilket framgår av Institute for Research in the Humanities.
När jag gick första året på gymnasiet höll framlidne Takeo Kuwabara och framlidne Toshihiko Tokizane en gemensam föreläsning i Sendai.
Jag ville verkligen gå på föreläsningen, men jag valde Takeo Kuwabara som min föredragshållare.
Kommentaren som nämns ovan var en av de faktorer som fick mig att bestämma mig för att Kyoto University var den plats jag borde gå till.
Så här i efterhand kan jag bara vara glad över att det inte blev så.
Vid den tiden trodde jag att jag var den enda som kunde efterträda Takeo Kuwabara.
Det är välkänt att han var chef för Institutet för humanistisk forskning vid Kyotos universitet.
Eftersom jag aldrig hade läst den här boken var det omöjligt för någon i hela världen att ha läst den.
Läs bästsäljaren.
Aaron's Camp av Yuji Aida (Chuko Bunko, 770 yen)
Chocken över ”grymheter i brittisk stil”
Den nationella minnesceremonin hölls även i år den 15 augusti, den sista dagen av kriget.
I Japan är augusti den tid då själarna vilar i frid.
Många bokhandlare har avdelningar med böcker om det senaste världskriget, och folk frestas också att köpa ett exemplar av Showa-historia eller krigsmemoarer vid den här tiden på året.
Bland de böcker jag läste på detta sätt var den som gjorde starkast intryck på mig ”Aaron Camp”, en bok om slaget om Burma.
Boken är skriven av historikern Yuji Aida, professor emeritus vid Kyoto University (1916-97), som tvingades arbeta som krigsfånge hos britterna efter kriget och som diskuterar de kulturella skillnaderna mellan Japan och Storbritannien.
En liten pocketversion av boken gavs ut 1962.
Den sägs ha skakat om den japanska synen på västvärlden.
När jag först läste boken 1998 handlade den uteslutande om de grymheter som begicks av den japanska militären utifrån den masochistiska synen på japansk historia, såsom den japanska arméns misshandel av krigsfångar, så kallade ”tröstkvinnor” och ”Nankingmassakern”.
Därför kom denna bok, som hävdar förekomsten av ”grymheter i brittisk stil”, som en stor chock för mig.
År 1943 gick författaren med i ett infanteriregemente som en del av sin värnpliktsutbildning och skickades till det hårda slagfältet i Burma (nuvarande Myanmar).
Hans kompani bestod av över 300 man, men i slutet av kriget var det bara 14 eller 15 kvar.
Han var krigsfånge från omedelbart efter krigsslutet till maj 2010 och ”kom tillbaka med en brinnande antipati och ett brinnande hat mot britterna”.
Det lilla, ovårdade militärlägret i Rangoon (nuvarande Yangon), där författaren placerades i november 1945, låg mittemot en soptipp.
En outhärdlig stank och svärmar av flugor överföll författaren.
Han kunde bara anta att den brittiska militären hade ett tydligt syfte med att placera soldaterna på ”en mirakulöst smutsig plats” mitt i ett oändligt utbud av ledig mark.
Det finns ingen standard för vad som är grymhet.
Författaren börjar med att säga att det inte finns någon gemensam standard för att avgöra om japanerna eller européerna var grymmare och skriver om de brittiska trupperna: ”Det förekom nästan ingen direkt handling, som slag eller sparkar. Men under deras till synes rationella handlingar fanns ett extremt obevekligt, extremt förakt och hämndlystnad, som en katt som attackerar en mus.”
Det mest slående fallet var ett som författaren hörde från en fånge som hade tillfångatagits under kriget och kapitulerat, och som bad Japan att meddela dem eftersom han kanske inte skulle kunna återvända hem.
Hans enhet, som hade internerats mitt i en stor flod på grund av misstankar om att ha misshandlat brittiska krigsfångar, var så utsvulten att de inte kunde motstå att äta råa krabbor, som den brittiska militären hade varnat för var smittsamma.
De brittiska soldaterna som såg dem alla dö rapporterade att de japanska soldaterna, med sin bristande hygien, hade ätit råa krabbor.
Författarna tvingades utföra uppgifter som att städa brittiska kaserner, lasta och lossa gods i hamnen och transportera förnödenheter, och ”serien av meningslösa, alltför tunga, monotona arbeten fick till slut soldaterna att förlora sin upproriska anda, förlora hoppet och bli nedslagna”.
Han hänvisade också till de brittiska soldaternas absoluta överlägsenhet som inte behandlade orientaler som människor.
Författaren menar att en del av de grymheter som nu anses ha begåtts av japanerna är resultatet av missförstånd som uppstått på grund av ”grundläggande skillnader i tänkande” som formats i olika historiska miljöer under tusentals år.
Han diskuterar skillnaderna mellan européer, som är vana vid att föda upp och slakta boskap, och japaner, som saknar sådana färdigheter.
Om slagfältet var en möjlighet att komma i kontakt med olika etniska grupper kan det ha något gemensamt med dagens invandringsproblem.
Aaron's Camp gavs 1973 även ut i en pocketutgåva.
Den lilla pocketutgåvan såldes i 340.500 exemplar och pocketutgåvan i 303.500 exemplar.
Boken säljer bra än idag, kanske på grund av författarens iakttagande blick, som också diskuterade de japanska, burmesiska och indiska soldaternas natur.
Författaren beskriver också på ett underhållande sätt krigsfångarnas liv, t.ex. genom att stjäla mat från de brittiska trupperna.
Enligt efterordet till bokens pocketutgåva var kritiken från andra krigsfångar i allmänhet att författaren ”skrev för mycket om livet i lägren på ett glatt sätt”.
(Rie Terada)
2024/8/24 in Kojima, Okayama
